När tåget åker in i tunneln efter Bredäng blundar jag alltid och räknar ned. Efter fem sekunder kommer en liten sväng till vänster. Det är nog inte många som registrerar den, men jag gör det varje gång. På andra sidan tunneln ligger Mälarhöjden. Minst en gång i månaden hoppar jag av här för att promenera. Jag går till vänster mot kyrkan, men inte ändå fram, utan fortsätter rakt ett stycke för att sedan vika av till höger, mot vattnet. Jag går nedför trapporna och passerar gatorna som korsar på olika nivåer. Snart är jag framme vid den lilla hamnen som skapar nästan en känsla av fiskeby. Jag gillar känslan av en by. Husen ligger tätt, men det gör mig inget, jag vill se och umgås med grannarna. Den kuperade marken och vattnet gör det till en idyll. Det är sinnebilden av en dröm som aldrig blev.

På ett hus lägger några män ett nytt tak. De talar mitt språk. Jag stannar till för att lyssna på dem och höra ifall språket har förändrats under åren. Jo, en del nya ord är det. De förstår nog att jag förstår. Liksom på dem syns det att jag bara är en besökare. Mina slitna joggarskor, mina jeans som inte sitter så bra, byggjackan och plastpåsen från lågpriskedjan som jag bär mina saker i. Men jag hittar bra här nu. Ibland händer det att jag stiger upp extra tidigt innan arbetat för att komma hit och se invånarna starta dagen. Jag ser dem komma ut ur husen, öppna garaget, hoppa in i bilar och försvinna iväg. Jag är en betraktare, kanske en voyeur. Jag tittar. Förmodligen för att jag är dålig på att leva mitt eget liv.

När skammen kommer över mig går jag tillbaka till tunnelbanan och fortsätter min resa in till stan där jag städar kontor om dagarna. Det är ett ensamt arbete. Jag går genom de flesta arbetsdagar utan att säga mer än hej till andra människor. Är det värdigt? Varför frågar ingen om jag vill fika med dom? Jag försöker initiera samtal ibland, men det går inte så bra. Jag försöker alltmer sällan också, om jag ska vara ärlig. Men det finns särskilt en ung man på ett kontor jag skulle vilja prata med. Han har mörkt hår, glasögon och går alltid runt i badtofflor. Det är uppenbart att det är en särdeles intelligent, charmig och ödmjuk kille.

Jag trodde erfarenhet från ett annat ekonomiskt system och examen i historia och filosofi skulle vara meriterande när jag kom hit. Jag hade höga ambitioner. Men det var kanske aldrig meningen. Flickorna på rekryteringsföretagen sa att min meritförteckning skulle ”tjäna på att bli tydligare, gärna i punktform och inledas med en målsättning för karriären”. Punktform? Vilket liv är i punktform? Som en rak linje mot ett sedan länge bestämt mål? Vad har dessa unga flickor sett? Vad har de upplevt? Många år har gått sedan sista kontakten med dem och jag har förlikat mig. Jag håller upp händerna och erkänner: ni vinner. Det är uppenbarligen inte min värld. Inte mitt spel. Varför kan det aldrig få vara mitt spel? Han där borta, på vilket sätt har han fått kämpa? Vilka motgångar har han övervunnit i livet? Vilka svar om livet och världen sitter han inne på? Uppenbarligen många, för det är ett fint hus han kommer ut ur.

Problemet med världen av idag är avsaknaden av disciplin. Slapphet, lättja, excesser. Ingen bildning, ingen planering, ingen framåtblick. Ingen karaktär. Personligen eftersträvar jag måttfullhet och kontroll. Därför är jag noga med min frukost. Alltid densamma: ett kokt ägg, en rostad brödskiva med marmelad och en kopp te. I teet häller jag en gnutta honung och pressar några droppar från en citronskiva. Jag bär fram maten på en bricka till bordet. Jag plockar av skålarna. Medan jag äter får brickan stå lutad mot väggen till vänster om mig. På helgerna lyxar jag till det och adderar en extra brödskiva och avslutar med en kopp kaffe med varm mjölk. Jag tycker det är tillåtet att unna sig något på helgen. Och jag skulle ju aldrig göra det om jag inte fortfarande kom i min dräkt.

Idag är det lördag och då klär jag upp mig just i dräkt. Jag tycker det är viktigt att hålla en viss stil när jag möter Charlotte på tehuset. Charlotte är en gammal vän och vi umgås mest av slentrian. Charlotte kommer tjata om sina trädgårdsblommor och sina barnbarn. Jag finner båda avgrundsdjupt tråkiga. Möjligen, möjligen mer intressanta dock än hennes enfaldigt  tråkige man Pierre. Den gubben får klockorna att stanna.

Jag är noggrann med att gå upp i tid så att jag hinner läsa morgontidningen. De längre reportagen klipper jag ur och lägger åt sidan till kvällen. Jag sätter en ära i att vara allmänbildad och insatt i vad som försiggår i världen. Ingen ska kunna slå mig på fingrarna där. Två veckor varje vinter reser jag till Abidjan. Det gjorde jag även under inbördeskriget. Jag fascineras av kakaoodlingarna och besöker minst två odlingar per resa. Där trivs jag. Charlotte, däremot, med sitt fnitter påminner om snorungarna jag måste stå ut med varje dag i studion. Fnittriga, blasé och talanglösa. Inskrivna av föräldrarna enbart för balettens status. Det passar bra ihop med det fina jobbet, det fina huset, bilen, klubbmedlemskapet. Jag ser flickorna strömma in för att byta om och redan deras hy, hår, hållning och blick avslöjar vilken värld de kommer ifrån. Det är flickor som har alla möjligheter. Ingen kommer dansa efter gymnasiet. Alla kommer satsa på studier eller volontärarbete. Jag känner förakt och avundsjuka.

De hämtas av en varm bil efter träningen. Jag cyklade alltid hem, året runt. Jag cyklar fortfarande till lokalen varje dag. Det är en rörelse mitt knä klarar av. Det går inte en dag utan att jag tänker på den där kvällen. Som en av få fick jag chansen att dansa premiären i huvudstaden. Crescendot på resan bort från hålan. Det var nu det började. Jag kan än idag känna precis hur det kändes att stå bakom den tunga ridån och räkna ned till numrets början. Jag höll handflatan en millimeter från ridån, kände dess tyngd och struktur utan att röra vid den. Tog in den fulla salen på andra sidan. Aldrig varit så närvarande. Där och nu. Perfektion. Hyllningar, blommor, intervjuer efteråt. Framsträckta bandspelare. Sen. Tänk om jag inte hade gått till just den restaurangen? Om jag lämnat den tio sekunder tidigare? Tio sekunder senare? Om jag inte tagit det sista glaset vin kanske mina reaktioner varit snabbare och jag skulle ha uppfattat bilen? Det var det knäet, det var den karriären, det var det livet.

Sydafrika, juni 2010: Elfenbenskusten går inte vidare från gruppspelet. Besvikelsen är naturligtvis stor. Det är tomt. Det är slut. Ett äventyr är över. Det är målsnöret på en lång färd.

En resa som tagit dig till Italien, England, Mexico, England igen och Elfenbenskusten. Men allt har sin tid. Och nu måste nog tyvärr våra vägar skiljas, Tord. Jag tror och hoppas det har varit givande år. Att det har varit en resa där du fått se nya miljöer. Fått nya intryck. Kanske har jag gett dig något att le åt ibland och även en lagom stor uppmärksamhet att njuta av i bakgrunden. Liksom för de här killarna Olof och Stefan.

För visst har vi haft en hel del kul tillsammans?

Jag tackar emellertid för mig och drar vidare själv. För nu.

/Erik

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.